Vi har hittat hem!!

Innan vi tog beslutet att skaffa oss en tollare blev det några olika svängar i hundrasernas mångfascetterade värld. Vi visste att vi letade efter en glad, arbetsvillig, barnvänlig och "tålig" hund som skulle kunna hänga med på det mesta. Lagom stor skulle den också vara. Och helst ingen utpräglad vakthund. Och helst ingen trimras. Det fanns ganska många krav och önskemål till slut.

Första gången jag kom i kontakt med en tollare var på en viltspårskurs jag gick med vår förra hund. Det var för närmare 10 år sedan. Den tollaren fastnade omedvetet i huvudet på mig. Det har jag förstått nu så här i efterhand. Hur som helst, när vi några månader efter att vår förra hund flugit till de evigt gröna ängarna, började närma oss ett beslut om ny ras, var vi på en träff med Svenska Gårdshundsklubben för att titta närmare på denna ras. Vi hade en bekant som just skaffat sig en gårdshund och den hunden tyckte vi var väldigt fin och trevlig. Men ödets vägar äro outgrundliga... När vi står där ute på Drottningholm, med minst 20 gårdshundar farande runt benen, ser jag honom... Plötsligt bara står han där - en stor fin tollarhane och jag blir helt förtrollad. Jag släpper för ett ögonblick tanken på de hundar vi egentligen var där för att träffa. Åsynen av denna tollarskapelse väcker också minnena av tollaren på spårkursen för länge sedan. Där står ju det vi letar efter! Nu var jag i samma stund inbegripen i ett samtal med en gårdshundsägare och lika plötligt som tollaren kom, så förvann han vidare med sin husse. Jag hann liksom inte riktigt med...

Jag sa ingenting till Magnus för han var helt upptagen med att klappa en gårdshund och såg inte ens tollaren. Hade jag i det ögonblicket sagt att "Nu har jag bestämt att vi ska ha en annan ras", då hade han förmodligen idiotförklarat mig för tid och evighet. Vi hade nämligen dividerat fram och tillbaka under en lång tid om det här med raser och var till slut eniga om en gårdshund. Men när vi sedan fick möjligheten att träffa ett stort antal "gårdsindivider" på en gång kändes det inte rätt. Plötsligt tyckte jag att de var lite för små och lite för kaxiga. (Inget ont om gårdshundar. De kan vara underbara, men det var ödets ironi att vi skulle finna det vi sökte just där och just då.) När vi satte oss i bilen för att åka hem behövde vi bara titta på varandra jag och Magnus, för att konstatera att vi kände likadant. Gårdshund var inte rätt för oss... Magnus var lite uppgiven. Skulle vi behöva tänka om ännu en gång? Jag log för mig själv för jag visste att vi ändå hade hittat vad vi letade efter. Det vara bara det att jag behövde mer kött på benen innan jag presenterade rasen för honom. Till saken hör nämligen att min underbara sambo Magnus jobbar som säljare och ska jag få honom att köpa mina nya idéer med hull och hår, så måste alla argument vara väl underbyggda och alla fakta kunna läggas på bordet.

Väl hemma började jag ta reda på så mycket jag kunde om tollarrasen, letade uppfödare och tittade på bilder på nätet. Ju mer jag lärde mig, desto mer rätt kändes det. Så var det dags att presentera det hela... "Det låter ju jättebra!" blev reaktionen. Yes!! Jaha, då var det "bara" att hitta en seriös uppfödare som hade en lämplig kull på gång och som dessutom var tillräckligt modig att släppa iväg en liten valp till oss. Så en dag ringde jag till Annika på Agrosofens kennel och blev så otroligt trevligt bemött! Sedan följde ett antal besök på träningar, utställningar m.m. och därefter en nervös väntan. Skulle hon aldrig börja löpa, Toppa? Hon väntade länge. Hur många valpar skulle det bli? Skulle det bli någon till oss? Så en dag i juni ringde telefonen och det var Annika. "Det finns en liten kille till er här!" Lyckan var total och har varit så sedan dess.

Ozzy ligger här på golvet tvärs över mina fötter nu när jag skriver och snusar så gott. Så tack Annika och Helen för att vi fick förtroendet att ta hand om detta lilla krutpaket (som faktiskt kan gosa lugnt han också!) Det känns verkligen som om vi har hittat "vår" ras. Med andra ord - VI HAR HITTAT HEM!

/ Agneta