Viltspår

I dag har vi spårat. När det gäller spår är Ozzy en helt annan hund än han är vid annan träning. Han är samlad, nyfiken och mycket koncentrerad. Dagens viltspår var 100m långt med en liten böj och en 90 graders vinkel. Vi var lite spända på hur Ozzy skulle klara vinkeln, men det var inga som helst problem. Han vindade lite och sneddade vinkeln med någon meter. Jag kan nog säga, utan att vara någon expert, att Ozzy håller ett mycket bra arbetstempo i spåret. Han tar sig framåt utan att varken sega eller rusa och om han tappar bort sig är han tillräckligt samlad för att reda ut det. Idag hade jag inte tillgång till någon spårlina utan hade ett långt koppel istället. Det fungerade dock inte utan jag blev tvungen att släppa efter halv spåret. Den andra halvan spårade han fritt, men höll kvar samma lugna tempo. Han blir stolt när han kommer till klöven, men det blir inga hysteriska glädjeyttringar. Däremot blir han som sagt MYCKET stolt och vill numera gärna bära klöven tillbaka. Nu får vi öka svårighetsgraden ytterligare!

Träning med syster Glada

Idag har Ozzy träffat sin syster Glada och haft lite miljöträning och övat apportering genom markeringar och sök. De var mycket duktiga båda två. För första gången så tog Ozzy alla dummys utan att tveka och han grep ordentligt. Tidigare har han ratat dummys som inte varit hans egna, men nu verkar det ha lossnat. Matte är jättestolt! Mamma och mormor var med och höll ett vakande öga på de två små syskonen. Toppa tycker nog att de små är lite ouppfostrade för hon "bara måste prata allvar" med dem med jämna mellanrum.
Sanna med Sniffa var också med idag. Det är alltid lika kul att se duktiga hundar och duktiga förare. Man blir inspirerad att kämpa vidare och man har lättare att se sitt mål framför sig. Både Etta, Toppa och Sniffa är otroligt duktiga! Och så långt kommer man inte utan kompetenta förare heller såklart.
Jag har ett tag funderat på olika sätt att belöna Ozzy. Det känns tråkigt att bara använda godis och man behöver vara mer spännande än så som förare. Jag har ett tag använt en gammal kökshandduk med knut på som externbelöning och kamptrasa. Har fungerat perfekt. Men den är dock otymplig att bära med sig och svår att kasta någon längre sträcka. Så på vägen hem idag stannade jag och köpte en kong i lagom fickstorlek till Ozzy. Han har inte haft någon sådan, men alla säger att de är så bra så jag ville prova. Ozzy blev överlycklig! Det var den bästa sak han sett! Jag tror han lekte med den en hel timme när vi kom hem. Och han ville att vi skulle leka tillsammans med den. Och det var ju bra det, eftersom det var min tanke med den. Så nu har jag en ny sak att använda som externbelöning - mycket bra!!
I morgon ska vi nog försöka viltspåra lite. Om vädret tillåter.

Mys i skogen

Dagen har bla ägnats åt korvgrillning i skogen. Ozzy hade mycket spring i benen och det tog en stund innan han förstod det där med att det faktiskt är varmt i en brasa... Men när elden tagit sig ordentligt kände han att det inte var läge att nosa alltför nära. Ozzy fick också en korv med bröd att mumsa på dagen till ära. Lillmatte och lillhusse tyckte det var mysigt att få gå på utflykt med "BusOzzy" som de kallar honom. Lite bilder blev det också! (Klicka på bilderna för att se större format.)

God Jul på er alla!

Så är den snart här, julen. Vi har lyckats hålla Ozzy borta från vidare chokladäventyr och hoppas att det får fortsätta så:-). Helgen ska ägnas åt viltspår, om nu snön håller sig borta...

Vi önskar alla vovvekompisar och hussar och mattar där ute en God Jul! En speciell hälsning till mamma Toppa, mormor Etta och syskonen Arrac, Gismo, Assar, Glada, Tino, Isaac och Juni. God Jul även till Tico, "grandis"-Gena, mops-Vanilla, jack russell-Ricki och tyska jaktterriern Blossa!

God Jul på er och ta hand om varandra!

/Ozzy med familj

Finslipning

Ozzy´s halvårsdag börjar närma sig! Det känns som om vi har hunnit med otroligt mycket på de fyra månader vi haft honom. Vi har gått första valpkursen, varit på jakt- och apporteringskurs och ställt ut honom två gånger. Just nu är det ganska lugnt på kursfronten. Vi har bara en gång kvar på jaktkursen. Det är bara bra att det dröjer lite med kursandet nu. Saker och ting behöver smältas och sjunka in för att sedan kunna finslipas. (Gäller både hund och matte!) Vi har samlat på oss en hel hög med övningar som vi ska utveckla och slipa på under de stundande helgerna. Periodvis har det, av förklarliga skäl, blivit mycket kurs, men lite för lite träning däremellan. Därför känns vissa övningar bara halvfärdiga, men det ska vi råda bot på nu.
Idag prövade vi en övning vi inte gjort på länge. Ozzy har nämligen en förmåga att slänga dummyn, eller vad han nu apporterat, ifrån sig när han är en halvmeter i från mig. Hittills har jag inte brytt mig så mycket om det, men nu känns det som om det kan bli en ful ovana om han får fortsätta. Jag vill därför lära honom att bara hålla dummyn stilla i munnen när han står eller sitter. Sagt och gjort så började vi träna hemma i köket med en träapport. Jag valde apporten för att den är lätt för Ozzy att hålla i munnen. Sedan ska jag variera föremålen. Här använder jag klicker och det fungerar mycket bra. Övningen ser ut så att man håller fram apporten och klickar när hunden hållit den i några sekunder. Sedan ökar man tiden vartefter. Vi har som sagt inte gjort detta på ett tag och det märktes att Ozzy har mognat och låtit detta moment sjunka in. Sist så höll han bara i 1-2 sekunder, men idag kom vi så lång som till 7-8 sekunder. Längre vågade jag inte vänta. Dessutom kunde jag idag peta och trycka lite på apporten utan att han släppte. Det börjar arta sig!

Bra tollare reder sig själv!!

Vår lille kille är ganska självständig och initiativtagande. Detta är ju någonting som man som matte och husse oftast ser som positivt och uppskattar. Men det finns dock tillfällen när det hade varit, jag ska inte säga bättre, men i alla fall lugnare med en något mindre handlingskraftig hund :) Våra barn fick för några dagar sedan en toblerone av mormor och morfar att dela på som lördagsgodis. Denna chokladbit har alltså varsamt sparats ett tag i en låda i lillhusses rum. Igår när lördag äntligen kom, togs godiset fram och sedan försvann det...! Ja, inte hade barnen ätit upp det. När lillhusse tillfrågades var han lagt godiset, blev svaret "på köksbänken". I samma stund hittar Magnus några små, ynka, blöta pappersrester under matsalsbordet. Papprenas färg och form antydde att de en gång i tiden hade varit omslag på en mumsig toblerone. Vid det laget fanns bara ett svar på var godis tagit vägen. Ozzy! Han såg också ovanligt nöjd och belåten ut. Han hade alltså med inställningen att "bra tollare reder sig själv", lyckats ställa sig på bakbenen och nå nästan högst upp på köksbänken, norpa åt sig godsakerna och smyga iväg till matsalsrummet för att få kalasa i fred. Ozzy hade satt i sig hela klabbet, med kartong, aluminiumfolie och allt. Nåja, det hade väl inte varit hela världen om det inte varit för att choklad faktiskt kan vara väldigt giftigt för hundar. Matte som inte vet hur mycket kakao en toblerone innnehåller och inte heller vet hur känslig en tollarvalp är för teobromin, kastar sig på telefonen och ringer till djursjukhuset. Efter att ha redogjort för vad som inträffat och veterinären gjort en överslagsräkning beslutar vi gemensamt att avvakta lite. Veterinären tror inte att det är någon fara, utan ber oss ringa tillbaka omgående om vi märker att Ozzy blir påverkad. Och nog blev han påverkad alltid! Dock inte "förgiftningspåverkad", men han blev helt SPEEDAD! Ni som känner Ozzy vet att han är av den livliga sorten. Men det var bara förnamnet på gårdagskvällens beteende! Vi antar att blod-sockernivån var någonstans uppe vid öronen, för han visste inte var han skulle ta vägen. Han skuttade, sprang, skällde och var allmänt vild på ett sätt som han aldrig tidigare uppvisat.
I morse orkade Ozzy knappt gå upp ur sängen. Vanligen hoppar han upp så fort någon annan gör det, men inte i morse. Han tog god tid på sig, trött efter gårdagen strapatser. Men han verkar må bra och det är ju huvudsaken. De enda spåren efter chokladkalaset är nu högarna han lämnar efter sig i skogen. De glittrar så fint av stanjolpapper! Nåja, lugnet har i alla fall börjat återvända och både små och stora mattar och hussar har lärt sig en läxa. Ozzy kommer nog dock att "julpynta" vidare i skogen åtminstone en dag eller två.

LÄMNA INTE CHOKLAD FRAMME! Hunden når mycket mer än vad man tror. Värt att tänka på speciellt i juletider med Alladinaskar och annat. (Det är farligast med mörk choklad med mycket kakao i, men stor mängd av annan choklad är också riskfyllt - hjärtpåverkan bla.)

Liten blir stor

Ozzy har blivit stor - i förrgår lyfte han för första gången på benet när han kissade! Hhhhhh...

(stolt och vemodig suck från matte) Varför ska valptiden gå så fort? Man är lite kluven, man både vill att de ska växa upp och samtidigt inte. Finns det något gosigare än en ullig valpdoftande parvel i sängen? Jo, han får faktiskt ligga i sängen.

Det är bara att acceptera att han börjar bli stor. Men nu, efter det riktiga valpstadiet, börjar istället många andra roliga äventyr. Vi har flera planerade "projekt" framöver. Det som verkligen känns bra är att Ozzy inte bangar för något - ha verkar tycka att allt vi prövar är kul.

Så framtiden kommer att bli mycket spännande!

Och nu Johanna och ni andra som väntat på flera bilder - idag kommer några extra.

Vi har hittat hem!!

Innan vi tog beslutet att skaffa oss en tollare blev det några olika svängar i hundrasernas mångfascetterade värld. Vi visste att vi letade efter en glad, arbetsvillig, barnvänlig och "tålig" hund som skulle kunna hänga med på det mesta. Lagom stor skulle den också vara. Och helst ingen utpräglad vakthund. Och helst ingen trimras. Det fanns ganska många krav och önskemål till slut.

Första gången jag kom i kontakt med en tollare var på en viltspårskurs jag gick med vår förra hund. Det var för närmare 10 år sedan. Den tollaren fastnade omedvetet i huvudet på mig. Det har jag förstått nu så här i efterhand. Hur som helst, när vi några månader efter att vår förra hund flugit till de evigt gröna ängarna, började närma oss ett beslut om ny ras, var vi på en träff med Svenska Gårdshundsklubben för att titta närmare på denna ras. Vi hade en bekant som just skaffat sig en gårdshund och den hunden tyckte vi var väldigt fin och trevlig. Men ödets vägar äro outgrundliga... När vi står där ute på Drottningholm, med minst 20 gårdshundar farande runt benen, ser jag honom... Plötsligt bara står han där - en stor fin tollarhane och jag blir helt förtrollad. Jag släpper för ett ögonblick tanken på de hundar vi egentligen var där för att träffa. Åsynen av denna tollarskapelse väcker också minnena av tollaren på spårkursen för länge sedan. Där står ju det vi letar efter! Nu var jag i samma stund inbegripen i ett samtal med en gårdshundsägare och lika plötligt som tollaren kom, så förvann han vidare med sin husse. Jag hann liksom inte riktigt med...

Jag sa ingenting till Magnus för han var helt upptagen med att klappa en gårdshund och såg inte ens tollaren. Hade jag i det ögonblicket sagt att "Nu har jag bestämt att vi ska ha en annan ras", då hade han förmodligen idiotförklarat mig för tid och evighet. Vi hade nämligen dividerat fram och tillbaka under en lång tid om det här med raser och var till slut eniga om en gårdshund. Men när vi sedan fick möjligheten att träffa ett stort antal "gårdsindivider" på en gång kändes det inte rätt. Plötsligt tyckte jag att de var lite för små och lite för kaxiga. (Inget ont om gårdshundar. De kan vara underbara, men det var ödets ironi att vi skulle finna det vi sökte just där och just då.) När vi satte oss i bilen för att åka hem behövde vi bara titta på varandra jag och Magnus, för att konstatera att vi kände likadant. Gårdshund var inte rätt för oss... Magnus var lite uppgiven. Skulle vi behöva tänka om ännu en gång? Jag log för mig själv för jag visste att vi ändå hade hittat vad vi letade efter. Det vara bara det att jag behövde mer kött på benen innan jag presenterade rasen för honom. Till saken hör nämligen att min underbara sambo Magnus jobbar som säljare och ska jag få honom att köpa mina nya idéer med hull och hår, så måste alla argument vara väl underbyggda och alla fakta kunna läggas på bordet.

Väl hemma började jag ta reda på så mycket jag kunde om tollarrasen, letade uppfödare och tittade på bilder på nätet. Ju mer jag lärde mig, desto mer rätt kändes det. Så var det dags att presentera det hela... "Det låter ju jättebra!" blev reaktionen. Yes!! Jaha, då var det "bara" att hitta en seriös uppfödare som hade en lämplig kull på gång och som dessutom var tillräckligt modig att släppa iväg en liten valp till oss. Så en dag ringde jag till Annika på Agrosofens kennel och blev så otroligt trevligt bemött! Sedan följde ett antal besök på träningar, utställningar m.m. och därefter en nervös väntan. Skulle hon aldrig börja löpa, Toppa? Hon väntade länge. Hur många valpar skulle det bli? Skulle det bli någon till oss? Så en dag i juni ringde telefonen och det var Annika. "Det finns en liten kille till er här!" Lyckan var total och har varit så sedan dess.

Ozzy ligger här på golvet tvärs över mina fötter nu när jag skriver och snusar så gott. Så tack Annika och Helen för att vi fick förtroendet att ta hand om detta lilla krutpaket (som faktiskt kan gosa lugnt han också!) Det känns verkligen som om vi har hittat "vår" ras. Med andra ord - VI HAR HITTAT HEM!

/ Agneta