Framsteg!

Sedan i onsdags har jag blivit glatt överraskad varje dag av vår lilla solstråle Ozzy. Det började på kursen där vi tränade "be om lov-övningar/varsågod-övningar". Som ni vet så kan Ozzy det där med att använda tassarna. De rör sig till och med så fort att han inte riktigt hinner med själv. Därför tänkte jag att han skulle få göra sig av med det värsta springet innan kursen på kvällen. Jag försökte avhjälpa det med två ordentliga rundor i skogen med både fart och hjärngympa under dagen innan vi åkte till kursen. Tji fick jag. Ibland verkar det som om han är helt outtröttlig. Så fort jag stannat bilen och han förstod vara vi var och att han skulle få träna mera, så blev han helvild. Har han väl "gått igång" så finns det inte mycket som kan lugna ner honom, förutom att just låta honom träna någonting. Det som ändå är fascinerade är att Ozzy faktiskt är kontaktbar trots sin galna glädje, men det tar ungefär en halvtimme innan han börjar bete sig som hundar brukar bete sig :-)
Kursen började med att vi fick gå en bana med olika stationer där hundarna skulle stanna upp och be om lov innan de fick ex. hoppa ur bilen, gå nerför trappan, gå genom grinden, hälsa på mötande människa/hund. Jag tänkte att det var lika bra att ta tjuren vid hornen och släppa kopplet och jobba med Ozzy lös istället. Det gick hur bra som helst! Han höll sig vid mig och lyssnade jättebra trots att fyra andra hundar sprang omkring i närheten. Han stannade när jag sa till och väntade på varsågod nästan varje gång. Jag trodde faktiskt inte att vi kommit så långt att vi kunde jobba så bra utan koppel med så mycket störning. I läxa fick vi att träna in "gå fint vid sidan-kommando" och "sitta lugnt och vänta-handtecken". Det kan Ozzy jättefint nu! Hoppas det går lika bra med all störning på kursen.
Till råga på allt så överraskade Ozzy mig i skogen härom dagen. Han har egentligen aldrig jagat något förut, men då rände han iväg efter ett rådjur. Jag visslade hit-signal och han tvärvände! Därefter struntade han i rådjuret och gick fint bredvid mig därifrån, fortfarande lös. Mammas lille skrutt!! Ibland blir man omåttligt stolt.
/Agneta