Apporteringsträning

Idag har vi återupptagit apporteringsträningen med vilt. Ozzy har alltid varit mycket intresserad av det vilt som presenterats för honom, men han har samtidigt varit avvaktande.
Han har sprungit fort fram och sedan stannat och nosat och undersökt noga. Snabba gripanden har vi varit mil ifrån. Men så idag bestämde jag mig för att ta tag i detta och börja om frjån början. Det innebar fågelträning på köksgolvet. Jag lät Ozzy gå igenom anden och nosa en god stund. Sedan började jag klicka fram ett gripande med blodpudding som belöning. Fungerade mycket bra! Med lite uppmuntrande ord tog han fågeln och kom fram till mig med den. Sedan prövade jag att ha honom vid sidan och skicka honom till andra sidan köket för att apportera anden. Ozzy for iväg som en kanon och greppade fågeln utan minsta tvekan. Han sprang direkt tillbaka till mig och avlämnade i handen. (Det där med avlämning var inte jag krävde, men blir det rätt så får man ju tacka och ta emot!) Kors i taket! Jag upphör aldrig att förvånas över hur stora underverk lite paus i träningen kan göra. Det var som sagt länge sedan vi tränade vilt och det där med spontana gripanden har aldrig varit Ozzys grej. Så det som hände idag måste betecknas som STORA framsteg för oss. Nu är det bara att kämpa vidare :-)!