BIR-valp!!

Igår var vi på utställning i Sollentuna. För att vara den liviga hund han är, så skötte han sig utmärkt i ringen. Domare var Mona Uddenholm, en domare som är mycket trevlig på det sättet att när man kommer in i ringen första gången, så går hon runt till varje handler och hälsar välkommen. Hon tar sig också tid med varje hund och har tålamod och ger tips till dem som inte är så vana i utställningsringen. Vi var på utställningen tillsammans med Arrac och Tino. Domaren tyckte så mycket om Topp-brorsorna att de fick HP alla tre. Ozzy blev etta, Tino tvåa och Arrac trea. Därefter fick Ozzy tävla om BIR och BIM och vann över tiken. Ozzy blev alltså BIR-valp!! I gruppen blev han oplacerad, men det var ju ändå väntat. Vi hade en mycket trevlig lördag i goda vänners sällskap och jag tror att vi alla var glada och nöjda när vi for hemåt!



Kritiken löd:

"Bra typ och storlek. Vackert huvud. Bra över- och underlinje. God pälskondition. Välvinklad fram och bak. Effektiva rörelser. Välpresenterad. Trevligt temperament."



Då har man väl rätt att vara nöjd? :-)

Familjen växer!

Familjen har vuxit! Nej, inga fler barn, men däremot har Rasmus dröm och önskan sedan flera år gått i uppfyllelse. Han har länge velat ha en kanin och nu är han äntligen här, lille Jocke. Hittills har vi tyckt att Rasmus varit för liten för en egen kanin, men nu fyller han snart 7 år och eftersom intresset har hållt i sig tyckte vi att det var dags. Eller vi och vi... Jag och barnen har länge förespråkat en kanin, men Magnus har resolut vägrat. Men efter en lång tids bearbetning och argumentering var han i förra veckan tvungen att kapitulera. Jippi! Vi satte ut en annons och fick säkert 50 svar. Herregud - vill ingen ha sin kanin kvar? Sedan var det "bara" för Rasmus att ta beslutet om vilken kanin han ville ha och i söndags kom han så hem till oss, den lille grå dvärgväduren som Rasmus har döpt till Jocke. Ännu så länge är Rasmus en bra kaninhusse och har svårt att slita sig från sin nya kompis. I måndags morse hittade jag Rasmus sovandes på en madrass på golvet bredvid kaninburen. Längtan hade blivit för stor under natten och avståndet mellan loftsängen och buren på golvet hade känt oändligt långt. Så där låg de tillsammans på morgonen. Visst blir man lite tårögd...!
Det roligaste med alltihop är nog ändå Magnus engagemang i det hela. Han som varit en sådan orubblig motståndare till denne fyrbening är nu helt plötsligt, av egen fri vilja, involverad i det hela. Han har till och med varit och köpt broccoli, pellets och mineralsten till Jocke.
-Det måste han ha! Det har jag läst.
-Vadå läst?
Jodå, Magnus hade själv varit på biblioteket och lånat en bok om kaninskötsel. Det är ju så att man kan tappa hakan! Jocke håller på att bli hans lilla gullegris! Fast ett erkännande i det ämnet lär inte komma i första taget. Men det räcker att jag ser det jag ser och det jag ser gör mig verkligt glad.
Ozzy tycker ännu så länge att Jocke är en mycket suspekt varelse. Det kommer att att lite tid innan de har bekantat sig ordenligt. Fortsättning följer och BILD kommer!
/Agneta

Framsteg!

Sedan i onsdags har jag blivit glatt överraskad varje dag av vår lilla solstråle Ozzy. Det började på kursen där vi tränade "be om lov-övningar/varsågod-övningar". Som ni vet så kan Ozzy det där med att använda tassarna. De rör sig till och med så fort att han inte riktigt hinner med själv. Därför tänkte jag att han skulle få göra sig av med det värsta springet innan kursen på kvällen. Jag försökte avhjälpa det med två ordentliga rundor i skogen med både fart och hjärngympa under dagen innan vi åkte till kursen. Tji fick jag. Ibland verkar det som om han är helt outtröttlig. Så fort jag stannat bilen och han förstod vara vi var och att han skulle få träna mera, så blev han helvild. Har han väl "gått igång" så finns det inte mycket som kan lugna ner honom, förutom att just låta honom träna någonting. Det som ändå är fascinerade är att Ozzy faktiskt är kontaktbar trots sin galna glädje, men det tar ungefär en halvtimme innan han börjar bete sig som hundar brukar bete sig :-)
Kursen började med att vi fick gå en bana med olika stationer där hundarna skulle stanna upp och be om lov innan de fick ex. hoppa ur bilen, gå nerför trappan, gå genom grinden, hälsa på mötande människa/hund. Jag tänkte att det var lika bra att ta tjuren vid hornen och släppa kopplet och jobba med Ozzy lös istället. Det gick hur bra som helst! Han höll sig vid mig och lyssnade jättebra trots att fyra andra hundar sprang omkring i närheten. Han stannade när jag sa till och väntade på varsågod nästan varje gång. Jag trodde faktiskt inte att vi kommit så långt att vi kunde jobba så bra utan koppel med så mycket störning. I läxa fick vi att träna in "gå fint vid sidan-kommando" och "sitta lugnt och vänta-handtecken". Det kan Ozzy jättefint nu! Hoppas det går lika bra med all störning på kursen.
Till råga på allt så överraskade Ozzy mig i skogen härom dagen. Han har egentligen aldrig jagat något förut, men då rände han iväg efter ett rådjur. Jag visslade hit-signal och han tvärvände! Därefter struntade han i rådjuret och gick fint bredvid mig därifrån, fortfarande lös. Mammas lille skrutt!! Ibland blir man omåttligt stolt.
/Agneta