On eller off?

Igår var jag på en clinic hos Eva Bodfäldt. Den handlade om on/off-problematiken och var mycket intressant. För det första är Eva lätt och rolig att lyssna på. Hon förklarar på ett begripligt sätt och visar rent praktiskt. Hon tog upp ämnet stress och överaktivitet hos hundar och vilka problem det kan innebära. Det är ju lätt att säga att en mycket aktiv hund är stressad, men så behöver inte fallet vara. Det hela är mycket mer komplext än så. Eva visade på några hundar hur man kan sheipa fram ett lugn hos en hund. Det görs i flera olika steg och handlar om att belöna passivitet med lek. Något tänkvärt hon sa var att man ofta får höra saker i stil med att "en lektokig hund ska man inte leka vilt med för att inte spä på problemet". Men det är ofta just det man behöver göra! En sådan hund måste få utlopp för sin aktiva sida och får den inte det tillsammans med sin matte eller husse, så hittar den med all säkerhet någon annan att göra det med. Därför är det bättre att leka så mycket det behövs, för leken är ju också vårt bästa sätt att vårda relationen till vår hund på. Eva tog också upp hur man kan få en hund som inte gillar att leka att ändra uppfattning och hur man kan öka resp. minska föremålsintresset / bytesmedvetenheten hos sin hund.

Jag har fått många saker att fundera på och flera träningstips vilket känns jättekul!!!
Nu du Ozzy, nu ska vi jobba på ett och annat ;-)

Apporteringsträning

Idag har vi återupptagit apporteringsträningen med vilt. Ozzy har alltid varit mycket intresserad av det vilt som presenterats för honom, men han har samtidigt varit avvaktande.
Han har sprungit fort fram och sedan stannat och nosat och undersökt noga. Snabba gripanden har vi varit mil ifrån. Men så idag bestämde jag mig för att ta tag i detta och börja om frjån början. Det innebar fågelträning på köksgolvet. Jag lät Ozzy gå igenom anden och nosa en god stund. Sedan började jag klicka fram ett gripande med blodpudding som belöning. Fungerade mycket bra! Med lite uppmuntrande ord tog han fågeln och kom fram till mig med den. Sedan prövade jag att ha honom vid sidan och skicka honom till andra sidan köket för att apportera anden. Ozzy for iväg som en kanon och greppade fågeln utan minsta tvekan. Han sprang direkt tillbaka till mig och avlämnade i handen. (Det där med avlämning var inte jag krävde, men blir det rätt så får man ju tacka och ta emot!) Kors i taket! Jag upphör aldrig att förvånas över hur stora underverk lite paus i träningen kan göra. Det var som sagt länge sedan vi tränade vilt och det där med spontana gripanden har aldrig varit Ozzys grej. Så det som hände idag måste betecknas som STORA framsteg för oss. Nu är det bara att kämpa vidare :-)!